Saippuakauppias

Jag sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäck - Kom Änglar och gud vad jag känner igen mig. Jag blir inte ledsen av att känna igen mig i den här låten, jag bara tänker tillbaka på det som faktiskt hände. Det är länge sen, men jag minns ju.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom, och allt var förbjudet. Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet. Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, och den uppgivna röst som jag nyttja' så illa fick du att försvinna.
Och jag somna' den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria. Men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel när jag gav dig en gloria.
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon och de himmelska ben som jag ville förtära, de gick därifrån.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat. Där satt jag med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick allt jag hade förstorat.
Så kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans, för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne nån annan stans.

Och det var precis så det gick till. Det är som om han sjunger om mitt liv för vartenda ord stämmer överens med vad jag upplevt.