Saippuakauppias

Glad alla hjärtans dag alla lyckliga. Själv bryr jag mig inte om den här pissdagen. Har man ingen så känns dagen bara som en pik mot en där någon skrattar en rakt i ansiktet "du får skylla dig själv att du är så ful, moahahhaa!".

Den här dagen vore förmodligen underbar om man hade flickvän/pojkvän, eller det kan jag lova att den vore. Been there, done that! Alla hjärtans dag vore underbar bara man hade någon att tycka lite extra om. För även om man inte är tillsammans så kan man ju skänka någon lite omtanke och kärlek.

Min mormor skrev mig ett brev (ja, hon är världens bästa) häromdagen där det stod, med sjukt dålig svenska och oläslig text, hur hon tror på mig. Det stod att hon tror att jag kan klara det, att jag har kapacitet och att jag måste nå mina drömmar. Hon bad mig tänka på henne själv, min mamma och även morfar, hur de kämpat för att äntligen nå sitt mål, och att de blev lyckliga. Jag vet inte om jag har tålamodet att vänta. Det känns som att det är en stor mur mellan mig och vuxenlivet. Jag är inte mogen att klättra över än, och ändå blir jag myndig om mindre än tre månader.

Hon skrev i brevet att hon inte ville fira alla hjärtans dag, att vi borde kalla det "alla hjärnas dag", som hon själv uttryckte det. Visst är det sant, hjärtat är ju bara en muskel. Hjärnan är faktiskt det som kan åstadkomma saker och göra förändring, det kan inte hjärtat.

Jag avslutar mitt allmänt hjärndöda pladder med en kärlekslåt dagen till ära:

Amy Winehouse - Love is a losing game

Jag träffade som sagt kuratorn och skolläkaren idag. Den där mannen (jag vet inte vad han heter) som var skolläkaren är en av de mest förstående personerna jag träffat tror jag. Tycker ni att Niklas kan se rakt igenom er och verkligen vet hur ni känner er, då borde ni träffa mr. skolläkare. Han är tydligen utbildad både som psykolog och läkare (bingo!).

Hans frågor prickade precis rätt! För att reda ut ett nystan måste man försiktigt dra i rätt trådar för att det lätt ska reda ut sig. Drar man i fel trådar trasslar det bara till sig ännu mer och det tar väldigt mycket längre tid att reda ut allt. Han såg kopplingar jag aldrig tänkt på tidigare och tänkte lite mer realistiskt än vad jag gjort. Självklart fick han mig att börja lipa, jag gör det ju förjämnan nu mer..

Det var jobbigt att gå till mattelektionen sen, jag hade glömt hörlurarna till mobilen hemma så jag var tvungen att försöka koncentrera mig med allt jävla babbel i öronen. Vet ni vad? Det går faktiskt inte. Särskilt inte när det är ens kompisar som sitter bakom en och skrattar och tjoar om att de vill åka till Liseberg. Jag orkade faktiskt inte vara med i diskussionen. Dessutom skulle jag nog inte tillfört något heller, förutom att vara sur och irriterad.

Jag skippade första delen av skolan idag, jag är alldeles för nervös för att gå dit. Jag ska träffa skolläkaren idag tillsammans med kuratorn och skolsköterskan pågrund av de där jävla känslorna jag får ibland. Det är ju helt sjukt, varför ska alla tre bli inblandade? Nu får jag ju inte ens känslorna längre, det var minst två veckor sedan sist. Jag hatar verkligen att bli utpekad och att alla runt omkring mig ska bry sig just om mig. Jag är hellre en av dem som ska försöka hjälpa någon annan. Jag vet att det inte är sant, men det känns som att vad jag känner inte är lika mycket värt som det andra människor känner.

Efter skolan idag är det pianolektion, jag har inte börjat öva på läxan jag fick förrförra veckan ännu. När jag hade Mall som lärare spelade det liksom ingen roll om jag övade eller inte. Hon tyckte att jag var duktig iallafall, berömde mig och sa "det hörs att du verkligen har övat på det här!" när jag inte lyft ett finger för att lära mig läxan. Nu har jag Jens som är en väldigt mycket bättre lärare och en väldigt mycket bättre pianospelare. Han är så himla grym, och jag får dåligt samvete för att jag inte gör läxan.

Om jag bara skaffade mig något att göra så skulle jag nog må bättre. Om jag hade något att brinna för, något jag längtade till varje dag. Det är svårt att komma på något vettigt faktiskt.

Just nu på fritidsplanet ser min vecka ut såhär:
måndag: jobb
tisdag: jobb
onsdag: pianolektion på musikskolan
torsdag: baslektion + rep på musikskolan
fredag: nada
lördag: nada
söndag: jobb

Det jag är ute efter är någon slags hobby som jag verkligen tycker är kul. Jobbet kan vi räkna bort eftersom jag planerar att sluta snart. Då blir både måndags, tisdags och söndagskvällarna tomma. Det jag funderar på är om jag ska bli aktiv inom politiken igen. Under år 2006 var jag aktiv ett par månader inom Ung Vänster, men jag tröttnade rätt snabbt på deras det-är-synd-om-mig-för-att-jag-är-underklass-attityd. Dessutom var det ett enda stort misstag att jag blev aktiv där överhuvudtaget, det innebar bara ångest på olika sätt. Om jag ska vara aktiv inom politik nu så får det i så fall vara inom ssu, och det vet jag inte riktigt om jag vill. Annars finns ju alltid FN eller Amnesty att engagera sig i, men är det verkligen jag?
Vad finns det mer som jag tycker är kul? Sport, -självklart- men det är en hobby som jag försöker förtränga. Jag vet att jag aldrig kommer kunna sporta igen. Jävla knä..

Glenn frågade ju mig om jag ville börja spela i skolmusikkåren, eller han räknar nästan med att jag ska börja spela där i höst. Om jag börjar spela där, lär jag vara tvungen att lägga ner oerhört mycket mer tid på musiken och i så fall kanske inte ha tid med ytterligare en hobby. Men att spela i en orkester med personer som är sjukt mycket duktigare än mig på sitt instrument än vad jag är på mitt (kontrabas), det är inte riktigt heller vad jag strävar efter.

Det jag vill göra är att hitta en hobby där jag kan bli bra och på så vis utvecklas och bli glad. Det är kanske lite sent att börja med någon hobby när man är 17 år, men jag antar att det är värt ett försök.


Those were the times. Observera den heta fläskläppen jag fått under matchen.

Det kanske verkar som att jag är jättedeppad när ni läser alla mina blogginlägg. Riktigt så är det nog inte, det är bara det att jag har börjat tänka lite mer på vad som gör mig lycklig och vad som är bra för min psykiska hälsa. Även fast man är fullt frisk fysiskt betyder det ju inte att man är i toppskick. Jag försöker undvika de saker som inte gör mig glad/lycklig. Exempelvis: jag ser att två personer pratar med varandra, jag vill lägga mig i men vet inte riktigt vad det är de pratar om. Om de inte bjuder in mig via gester/ord/blickar så kan jag lika gärna hålla mig utanför. Det var antagligen ingenting som jag behövde veta. Det gäller liksom att gallra och prioritera. Man kan inte gå runt och känna att man måste ha koll på allting, det funkar inte i längden.

Let it be, let it be.

Alla har väl säkert någon gång hamnat i konflikt med sin mamma, det är jag inte ensam om. Det jag däremot känner mig ensam om är att ha en mamma som klagar på verkligen allt jag gör och ber mig flytta hemifrån minst en gång om dagen. Hon är så otroligt känslokall ibland att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill självklart vara hemma hos henne, men jag mår dåligt av att vara där. Idag kom hon med förslaget att vi skulle uppsöka en kurator. Hon skulle bara veta..

Det hon bara skulle veta är att jag redan varit där just pågrund av henne. På grund av hur hon beter sig mot mig. Jag är en individ med egna känslor och åsikter, inget litet barn som följer vartenda ord ens föräldrer säger. Det är så typiskt henne att slänga ur sig så otroligt elaka saker att hon får mig att börja gråta, för att sedan när jag gått hemifrån skicka ett sms till mig där det står att hon älskar mig. Jag har börjat tvivla, behandlar man verkligen de man älskar på det här sättet?

Jag är så trött på mig själv. Mitt liv kommer gå åt helvete, jag kommer hamna att städa toaletter på nån kommunal fastighet resten av mitt liv. Jag ser inget som helst ljus just nu. Allt är bara skit, det finns inget att kämpa för. Jag är så kass, varför kan jag inte bara engagera mig? Jag har tappat så mycket, varför läser jag till exempel inte böcker? Hur fan ska jag kunna utveckla mitt språk om jag inte läser? Varför övar jag inte mer musik? Jag kommer aldrig kunna bli någon bra eller ens medelmåttlig musiker om jag fortsätter såhär. Varför tar jag inte tag i mitt liv och börjar träna? Jag kommer sluta som en tjockis snart. Självklart vet jag redan svaret på alla dessa frågor, men jag fortsätter ändå fråga.

Det sista som försvinner hos en människa är hoppet. Jag tror redan att det har försvunnit, eller iallafall är på god väg bort. Jag bryr mig inte om hur det går. Att det går hyffsat fortfarande är för att jag gör allt på rutin. Jag har fastnat i ett jävla sletrianmönster. Om det är något jag vägrar så är det att sluta som en medelmåtta. Jag vägrar vara nöjd med ett svensson-liv. Det finns inte på kartan att jag skulle kunna bli lycklig om jag tog den vägen. Det enda som duger för mig är att vara bäst. Kanske inte bäst, men iallafall över snittet. Jag vill finnas i toppen av pyramiden och titta ned på de som virvlar runt i dammet på botten.

Jag vill kunna sitta där i en gungstol när jag är 75 och vara nöjd. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv och se att jag gjorde något vettigt, att jag tillförde världen någonting. Jag vet att det är väldigt långt tills jag blir 75, att det finns hur mycket tid som helst att ändra sitt sätt att leva på. Men ändå, har jag börjat såhär när jag är endast 17 år gammal antar jag att risken finns att det fortsätter i all evighet.

"90% av mänskligheten tror att de är smartare än 90% av mänskligheten". Visst fan stämmer det! Iallafall jag VET att jag är smartare än 90% av mänskligheten. Det är ingenting jag kommit fram till, det vet jag bara. Men tänk om jag skulle ha fel? Tänk om jag tillhör de 10% dummaste i världen? Jag vet att det inte är så. Jag är smart. Fast ändå dum. Jävligt dum.

Jag gillar inte att gå och lägga mig. Hela grejen med att först borsta tänderna (booring!), gå på toaletten, stoppa in nattandställningen, byta om till nattkläder, kolla schemat tills morgonen efter för att sedan ställa mobilen på ringning till att släcka lyset och till sist krypa ner under täcket tar en sån evinnerlig tid. Just nu sitter jag här vid datorn och bestämde mig för två timmar sedan att jag skulle gå och lägga mig. Varför är jag inte i säng ännu då? Bra fråga..

Jag har börjat med att alltid ta en kort promenad innan jag går och lägger mig. Jag älskar verkligen att gå ensam på öde gator mitt i natten. Det är så fridfullt på något sätt. På sommaren kan man gå ut om man inte kan sova och bara lägga sig i gräset någonstans och tänka. Nu när det är kallt blir det jobbigt att ligga ner i gräset men promenera kan man ju alltid göra. Jag brukar ta en sväng runt kvarteret alternativt bara ner till busshållsplatsen och tillbaka. Själva grejen är att få frisk luft och att få rensa sina tankar lite. Fast idag är det nog för kallt för att ens ta sig ut, jag sitter liksom här och skakar redan nu.

Mitt varma dundäcke kallar mig och jag tror bestämt att John Blund varit här och kastat sömnpulver över mitt huvud, det är så tungt. God Natt!

Det blev tillslut en väldigt lyckad kväll tillsammans med en alkoholdrickandes Martin, en ölhävarmästare till Marcus, Dälly som artonåring, Madde, ölhävarens flickvän och så jag och Äma. Jag borde kanske egentligen inte skriva när jag är full, men det är nu det kommer.

Jag berättade faaaar too much för Äma ikväll när jag låg på hennes mage i en sandlåda i trädgårdsföreningen. Sånt där som jag egentligen inte berättar för att det är så sjukt pinsamt. Men jag berättade anyways och hon är så bra som lyssnar. Alltså, vissa människor vill bara höra för att veta allt, men hon lyssnar verkligen. Jag jämför henne lite med jockistjockis som också alltid lyssnar. Tack för att såna som er finns! <3

Jag insåg också nu ikväll att jag aldrig mer ska lyssna på "between the bars" igen. Det påminner så sjukt om en viss person, och jag kan verkligen inte lyssna på låten utan att tänka på denne.

Drink up baby
Stay up all night
With the things you could do

You won't but you might
The potential you'll be
But you'll never see
The promises you'll only make
Drink up with me now
And forget all about
The pressure of days
Do what I say
And I'll make you okay
Drive them away
The images stuck in your head

People you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still

Drink up baby
Look at the stars
I'll kiss you again
Between the bars
Where I'm seeing you there
With your hands in the air
Waiting to finally be caught

Drink up one more time
And I'll make you mine
Keep you apart
Deep in my heart
Separate from the rest
Where I like you the best
And keep the things you forgot

The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still

Imorgon fyller Dälly 18 år och jag är SÅ avundsjuk. För mig är det ju ett tag kvar, nämligen ända till maj. Men då ska det dras krogrundor och det ska fyllas i frånvarorapporter själv och det ska.. ja, vad ska man göra?

Jag lovar att min 18årsdag bara kommer innebära en massa ansvar och jobbiga saker. Å andra sidan ska jag pierca mig den dagen och det ser jag verkligen fram emot!

Jag fick i uppgift på historian att intervjua en gammal person i släkten. Utan tvekan valde jag såklart min mormor. Hon betyder så himla mycket för mig och är min absolut största förebild. Vi kan sitta och snacka i telefon i en och en halv timme ibland utan att märka att tiden gått. En helt underbar person. Hon är en sån som känner direkt om någon inte mår bra, och hon bryr sig verkligen om alla. Hon är 68 år gammal och äger ett eget hyreshus. Lägenheterna hyr hon ut till alkoholister och knarkare för att de ska komma på rätt köl igen. Hon dömer inte en människa förrän hon lärt känna denne, och det är det jag beundrar mest. Tänk om vi alla kunde skippa allt vad förutfattade meningar och fördomar hette, vilken bra plats det här skulle bli att leva på då.

Märker mormor att något inte står rätt till, då säger hon ifrån. Bara för att hon har utländsk brytning och ett svårstavat namn, ska hon inte behandlas annorlunda. Och det gör hon inte, för hon säger ifrån. Hon vet att ta för sig och hon vet när hon ska hålla sig undan. Hon är en riktig solstråle som kan få vem som helst positivt inställd. Jag lovar, du skulle älska henne om du känt henne, det går liksom inte att tycka illa om en sån som hon.
Heja mormor! <3

Jag har alltid varit rädd för kuratorer, de verkar liksom så läskiga! Men denna kurator som jag träffade idag var faktiskt väldigt snäll och förstående. Hon heter Martina och är liksom Niklas en person som kan känna hur jag mår bara genom att titta på mig. Det är läskigt, men samtidigt hur häftigt som helst.

Vi satt och pratade i över en timme och jag missade både lunchen och halva spanskan, men det gjorde ingenting. Det känns lättare nu på något sätt, som att hon tog bort en del av det som tynger ner mina axlar. Det låter jättefjantigt, men det är precis så det känns. Jag ska träffa henne igen om ungefär en vecka och det känns faktiskt riktigt bra.

Jag ber om ursäkt för att min blogg har blivit väldigt känslosam på sista tiden, men jag orkar inte riktigt skriva om en massa annat tjafs. Dessutom har antalet besökare ökat, skumt.

Älin skickade en låt till mig via bluetooth i fredags, och jag känner igen mig så jävla mycket i den. Men än mer känner jag igen henne själv i den. Och mina problem är så jävla meningslösa om man jämför med hennes. Jag borde bry mig mer om en henne än vad jag gör. Hon är en helt underbar person och så oerhört omtänksam att jag ibland bara vill börja lipa för att jag själv är så dålig på det. Om någon behöver extra kärlek så är det hon, och det ska jag försöka ge henne. Jag hoppas att du läser detta.

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
could it be worse?

Lights will guide you home
and ignite your bones
And I will try to fix you

"Du får skylla dig själv att du inte är i skolan."

Alltså, vissa personer har verkligen svårt att förstå andra människor. JA! Jag skolkar en del. JA! Jag vet att jag inte borde göra det. JA! Jag får skylla mig själv att jag missar saker på lektionerna. MEN! Varför denna jävla attityd? Jag blir så förbannad. Det är inte mitt fel att jag inte orkar skolan. Det är inte mitt fel att jag mår dåligt av att gå dit och försöka mitt bästa och ändå inse att det kommer gå åt helvete. Det är för fan tack vare er jag går dit över huvudtaget. Skulle ni inte finnas där, skulle förmodligen inte jag heller göra det. Det är ni som är ljusglimten varje dag, det är ni som får mig att orka. Sen får jag den där jävla kommentaren. Kommentaren om hur kass jag är (nej, det sägs inte rakt ut, men jag kan väl läsa mellan raderna), hur jag verkligen får skylla mig själv. Det får mig inte att må bättre iallafall..

Ibland har jag bara lust att äta några tabletter och somna in föralltid. Det är så jävla jobbigt. Jag har varken lust att gå till skolan och mötas av era interna skämt som jag inte har en aning om vad det handlar om eller skaffa mig ett jobb på heltid. Jag har heller ingen lust att bara ligga hemma i soffan och dega. Jag har inte lust med någonting. All glädje har liksom försvunnit. Jag har ingen kämparglöd kvar för någonting. Jag har planerat mitt självmord. Det var ett tag sen, men jag har kvar lappen där det står uppskrivet vilka som får komma på begravningen, hur mamma (eller vem det nu är som läser den) ska få tag i alla. Fan, det kanske inte ens är någon som vill komma och se mig som ett ruttet lik begravas på en jävla kyrkogård?

Det är personer som Marcus som får mig att må bra. Idag kläckte han nog veckans bästa alltså:
"Tanken att gå och sätta sig och runka i ett hörn är ju rätt lockande nu". Han är så klockren som en människa kan bli. Utan honom och Rrerre my brootha skulle jag aldrig fixa att gå till jobbet.

Vad är det som är så speciellt med oss här uppe i Norden? Vi blir ju knappt brunbrända, och de flesta är bara medelmåttligt snygga. Eller?

De grejerna som kan göra tjejerna här uppe snygga är följande:

• Blont hår
• Blå ögon
• Stora bröst
  
• Långa ben (?)
• något mer?

Jag kan inte komma på något mer som kan göra personer härifrån extra snygga. Liksom, skönheten ligger i betraktarens ögon. Det måste vara att de som gillar exempelvis svenska tjejer, är van vid att tjejerna från dennes land ser ut på ett helt annat sätt och därför har "tröttnat" på det utseendet. Varför skulle alla svenska tjejer annars tända på italienska killar så som de gör?

Blond och blåögd i all ära. Men är inte mörkt brunt hår, lite brunbränd hy och mörka ögon+ögonfransar betydligt snyggare? Jag sätter inte kroppsidealet, men skulle gärna ändra på det som råder. Det är förjävligt. Men frågan jag ställde var inte varför skönhetsidealen ser ut som de gör, utan varför alla trånar efter skandinaviska tjejer. Är det någon som vet svaret på den frågan?

Ett jävligt hett samtalsämne just nu verkar vara feminism. Feminismus totalus. Vad är problemet med vissa människor? Det är väl klart som fan att vi kvinnor ska kunna kräva samma rättigheter som män!

Jag läste ett debattinlägg i en blogg häromdagen som handlade om feminism. Där var det någon som jämförde kvinnor med invandrare. Läs detta och få en tankeställare:
"Vaddå det är synd om invandrare? De kan ju laga jättegod smakrik mat! Vi svenskar har ju bara falukorv och köttbullar, hur kul är det? Och vi bränner oss mycket lättare i solen. Plus att vi har en invandrare på jobbet och jag är säker på att han bara fick det för att han är invandrare. Förresten, de går ju bara på socialbidrag allihopa, fatta vad skönt att slippa jobba! Nämnde jag att de har kryddstark mat?"
Hon som skrev detta heter Johanna, mer vet jag inte, men hon är väldigt smart.

Det är ju så. Invandrare är utsatta, men det försöker iallafall folk göra något åt! Att kvinnor alltid har varit utsatta i samhället är det ingen som bryr sig om. Tänk efter, vem är det som kör bilen när ni är ute på resa? Inte är det din mamma! Alltid detta mansdominerande.. Vi kvinnor måste ta för oss! Ser du en fullastad bil med barn, packning, mamma, pappa och skidor på taket, vem är det som kör då? Just det, mannen. Vem är det som i första hand bestämmer i ditt hus? Alltså, vem sköter ekonomin? I de flesta fallen är det mannen där också. Sen kommer vi till städning, barnledighet, matlagning och tvättning. Då passar kvinnan bra, eller?

Städerskorna på din skola, vad har de för kön? Eller för den delen, rektorn? Mattanterna, tanterna? Hur vore det om maten du fick på din tallrik varje dag var lagad av en matgubbe!

Om din cykel går sönder, vem av dina föräldrar är det då du frågar om hjälp för att laga den? Jag säger inte att det alltid är såhär, men i de flesta fallen.

Varför är det då så då? Är män mer tekniskt lagda och kvinnor mer husliga av sig? Nä, jag tror inte det. Allt har med omgivning och uppfostran att göra. Liksom, kolla i första bästa leksakskatalog. Sidorna för flickor är rosa och fyllda av blommor, hjärtan, hushållsmaskiner, barbiedockor och gulliga små djur. Sidorna för pojkar är däremot svarta eller blå och fyllda med häftiga saker som bilar, verktyg, radiostyrda flygplan och dinosaurier.
Jag var i en leksaksaffär en dag, och såg till min inte så stora förvåning att de börjat sälja mobiltelefoner för barn. Självklart var de gjorda av plast och spelade en liten trudelutt varje gång man tryckte på en knapp. Men det jag störde mig på var att det fanns två olika sorter. Själva modellen var densamma, men färgen och trycket på var helt olika. Den ena var rosa och glittrig, på bilden på kartongen den låg i fanns en flicka med örhängen, läppstift, handväska och en liten hund. Den andra mobiltelefonen var svart med silvriga detaljer och på den bilden var det en pojke med hängbrallor, kepsen bak och fram och en skateboard. Vad är det då man vill tala om för sina barn när man köper en sådan leksak? Det är ganska uppenbart.

Sen det här med dagis och skolan. Är någon pojke på dagis bråkig och gapig så säger fröknarna (ja, det är väl kvinnor som jobbar på dagis?) att han kommer lugna ner sig när han blir lite äldre. Skulle detta istället vara en flicka som skrek och gapade och förstörde för de andra barnen, så skulle hon inte accepteras. Fröknarna skulle antagligen hyssja mot henne och säga att så uppför man sig faktiskt inte.

Det här med att killar får mer uppmärksamhet än tjejer i klassrummet då. Visst är det sant, det har jag själv fått uppleva. Särskilt i högstadiet var det ofta som så att var det fem personer som räckte upp handen, och två utav dem var killar, så var det utan tvivel en utav dem som fick frågan. Nu på gymnasiet är det inte samma sak eftersom vi enbart har två killar i klassen. Men visst, en utav dem tar upp lite för mycket plats ändå.

Men felet ligger ju inte i att killarna tar upp för mycket plats, det är inte deras fel. De har ju blivit fostrade till att ta för sig. Felet är att vi tjejer inte tar för oss. Ofta sitter många tjejer och bara väntar på att en kille ska säga det hos just tänkt, just för att hon är rädd att hon kan ha fel. Det är så sjukt dumt att jag inte vet ord för det. Själv säger jag alltid vad jag tycker i klassrummet och har fått höra från flera klasskamrater att de skulle vilja vara som mig och säga vad de tycker. Vad är problemet? Det är bara att göra! Hör man något som man inte tycker är riktigt rätt, då är det väl klart som fan att man ska ifrågasätta det!

Jag vill berätta en sak för er antifeminister. Jag är feminist, och det har jag varit ända sen jag fick veta vad det var för ord. Betyder det att jag låter bli att raka mig, går osminkad och är en manshatare? NÄ! Självklart har inte utseende något med ens värderingar att göra! Självklart ska alla tjejer vara feminister. För den egentliga betydelsen av beteckningen feminist är ju att inse att kvinnor och män behandlas olika pågrund av sitt kön och att ha viljan att göra något åt det.

Nu har jag inte läst igenom det jag skrivit, men jag postar det ändå. Detta är ett samhällsproblem som fler än jag borde uppmärksamma. Punkt.

Jag klarar inte mer nu. Det är en av de värsta känslorna som finns, och de kommer hela tiden. Jag kan inte få stopp på dem, och de tar över hela mitt liv. Kan någon snälla få detta att sluta?

Kalla dem vad du vill, jag bryr mig inte. Skolsköterskan sa att det kallades panikångestattacker, själv skulle jag mer kalla det inre vredesutbrott som aldrig tar slut.

En magisk dag, dock inte för mig längre. Jag såg en film igår, "Santa Baby", och den var rätt bra.

"Det räcker inte med att bara veta, man måste tro också", sa jultomten i filmen, och visst har han rätt! Jag vet att det är julafton idag, men jag tror inte på det. Eller, visst tror jag att det är julafton, men inte på samma sätt som när man var liten. Alltså, uppdrag för resten av dagen: TRO att det är julafton.

Hur många gånger kan man höra den meningen på en dag utan att börja lipa?

Jag har stått ut med ungefär 15 gånger nu de senaste tre timmarna. Det känns som att de är påväg nu, tårarna alltså. Hur kan man vara så okänslig som mamma? Hon kan vräka ur sig precis vad som helst, för att sedan skylla allt på mig. Jag har liksom börjat vänja mig nu, det är inget ovanligt att hon börjar tjafsa (vilket leder till storbråk) och säga helt osannolikt sårande ord.
Jag brukar bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Nu har jag varit hos mamma sedan någon gång i slutet av förra veckan, och varenda dag har hon tjatat om att jag borde flytta till pappa. "Jag orkar inte ha dig här hemma, du förstör familjen", "ska du vara så elak är det lika bra att du flyttar härifrån". Faktum är att det inte är enbart jag som beter mig illa. Jag ska inte förneka att jag är en del av den dåliga stämning vi har hemma, men den största delen beror faktiskt på min s.k. mamma. Jag blir så trött på det här! Jag skulle gärna flytta, och då totalt hemifrån dvs till en egen lägenhet. Probelemet är att jag är 17 år gammal, går i skolan och saknar inkomst hög nog att täcka en hyra. Det är det enda som står mellan mig och en etta i Skabbetorp just nu. Jag skulle mer än gärna flytta till en skjul på gatan än att bo kvar i det här helvetet.

Jag har tänkt om. Förut föraktade jag kristna personer, jag såg ner på dem och kunde inte för mitt liv förstå hur de tänkte. Nu på senare dar har jag som sagt tänkt om. Jag respekterar att de har en religion, och respekterar deras tankar och värderingar.

MEN! Det finns personer i min närhet som bara är too much. De liksom skryter om att de är kristna. Det enda det pratar om är hur de älskar gud och jesus. Alla deras vänner är kristna och de är födda med ett kors runt halsen. Ungefär 70% av eleverna på min skola är kristna, och då menar jag inte att de är med i Svenska Kyrkan, utan att de verkligen går dit två gånger i veckan och TROR på skiten de propagerar om. Detta gäller inte enbart kristna, utan även muslimer, hinduer osv. Jag kan inte förstå deras tänk, hur de känner att jesus berör dem. No way!
Ursäkta om någon känner sig träffad eller tar illa upp, men detta är min blogg och där får jag skriva vad jag vill.