Jag vill inte bli en medelmåtta
Det sista som försvinner hos en människa är hoppet. Jag tror redan att det har försvunnit, eller iallafall är på god väg bort. Jag bryr mig inte om hur det går. Att det går hyffsat fortfarande är för att jag gör allt på rutin. Jag har fastnat i ett jävla sletrianmönster. Om det är något jag vägrar så är det att sluta som en medelmåtta. Jag vägrar vara nöjd med ett svensson-liv. Det finns inte på kartan att jag skulle kunna bli lycklig om jag tog den vägen. Det enda som duger för mig är att vara bäst. Kanske inte bäst, men iallafall över snittet. Jag vill finnas i toppen av pyramiden och titta ned på de som virvlar runt i dammet på botten.
Jag vill kunna sitta där i en gungstol när jag är 75 och vara nöjd. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv och se att jag gjorde något vettigt, att jag tillförde världen någonting. Jag vet att det är väldigt långt tills jag blir 75, att det finns hur mycket tid som helst att ändra sitt sätt att leva på. Men ändå, har jag börjat såhär när jag är endast 17 år gammal antar jag att risken finns att det fortsätter i all evighet.
"90% av mänskligheten tror att de är smartare än 90% av mänskligheten". Visst fan stämmer det! Iallafall jag VET att jag är smartare än 90% av mänskligheten. Det är ingenting jag kommit fram till, det vet jag bara. Men tänk om jag skulle ha fel? Tänk om jag tillhör de 10% dummaste i världen? Jag vet att det inte är så. Jag är smart. Fast ändå dum. Jävligt dum.
Jag är också en jävla perfektionist. Det är jobbigt som fan. Men du kan vilket både du och jag vet, men tyvärr är det bara du som kan ta tag i livet igen på riktigt. Vi kan finnas här och stötta dig, men det är ett personligt beslut. Jag vet, tro mig, och jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa dig. DET vet du också :)
Jag tror det som skiljer oss åt är att jag kommer hamna över medel, men inte förtjäna det och inte vara bättre lämpad än dig, medans du kan hamna var du vill, men verkar sluta på botten trots att du har allt som krävs för att du ska hamna på toppen.
Jag säger bara såhär. Livet är fasansfullt enkelt, så enkelt att det är sjukt när man väl greppar det. Det enda som är svårt är att greppa det, men när man väl håller i det vill man inte släppa det, då vill man ha kontroll över livet och göra vad man vill med det, då blir man lat som jag :)
Kontentan av vad jag vill säga, du kan ta greppet om livet om du vill, inget är förutbestämt, det är inte säkert att du kommer bli städare eller under medel... Hur barnsligt det än låter av mig att säga så, så vet jag att jag har rätt ^^
