Saippuakauppias

Jag blir så lugn varje gång jag kommer dit. Det är nog som för kristna att komma till kyrkan, som det är för mig att komma till Vasahallen. På samma sätt som de känner sig hemma av doften av stearin och tystnaden, känner jag mig hemma av doften av svettiga gympaskor och dunket av basketbollar.

Vår käre samhällskunskapslärare har gett oss en bok som heter "Ideologier i vår tid". Den är utformad för universitetet, och det står även på baksidan. Ändå använder vi den som lärobok och ingen fattar någonting! Det är så krånglig text.

Jag var iallafall i Vasahallen idag för att coacha 96-tjejerna och bestämde mig för att försöka mig på att läsa lite om islamism i den där oerhört krångliga boken. Vet ni vad? Jag förstod faktiskt lite av vad som stod där. Jag är inte säker, men jag tror att det har att göra med att jag "kom hem". Där kunde jag sitta i lugn och ro på en bänk (ni vet sådana där bänkar man har på gympan som är alldeles för låga) och läsa även fast barnen sprang runt och stojade och slängde basketbollar omkring sig. Jag tillhör liksom Vasahallen och Vasahallen tillhör mig.
Hade jag haft en jobbig dag i skolan, kommit hem och slängt i mig lite mat och sedan åkt dit, kunde jag bara pusta ut. Där fanns alla snälla kompisar och självklart Johanna, som är en underbar människa, henne saknar jag enormt mycket. Jag saknar alla. Speciellt Lina, Åsa, Olga, Maja, Hanna, Denise och alla andra från ursprungliga f90-laget. Tiderna vi hade tillsammans går liksom inte att beskriva med ord. Visst träffar vi varandra ibland, men det är ändå inte samma sak. Vi hade något, vi var som en familj. Jag tyckte att min riktiga familj var hur jobbig som helst under tiden på högstadiet, men då hade jag er som kunde muntra upp en och bara finnas där. Jag saknar verkligen att träna och peppa med er. Vi träffades ju liksom var och varannan dag!
Men så kom den där dagen den 13e oktober 2005 då jag skadade mitt knä. Den dagen var verkligen en av de värsta i hela mitt liv! Det blev en såpass allvarlig skada att jag var tvungen att lägga av med basketen nu i våras. Ni vet kanske själva hur det känns om det enda ni verkligen älskar att göra tas ifrån er?
Jag visste det ju inte då, för två år sedan, jag trodde bara att knät hade hoppat ur led. Men det var mycket värre än så.. Knäskålen hade spruckit och för att laga det var man tvungen att operera. Sagt och gjort. Söndagen den 16 oktober 2005 blev jag inlagd för operation på Universitetssjukhuset i Linköping. De spikade ihop knäskålen och lämnade efter sig ett stort ärr och brist på brosk. Ärret stör jag mig inte så mycket på, jag skulle gärna ha hela benet fullt om det inte var för den här brosk-skadan. När de öppnade upp knät, var de tvungna att ta bort brosken som ligger mellan benen för att nå själva knäskålen. Brosk är inget som växer ut igen och läker, utan har man blivit av med det, så får man inget nytt. Det man behöver brosket till är att det gör sjukt ont om benen går emot varandra utan någon "smörjning" mellan. Så, varje gång jag tar ett steg, så känner jag att benen går emot varandra. Det blir såklart värre när jag springer, och att hoppa är nästan omöjligt. Det gör för ont!

Nu ska jag inte vara nostalgisk eller klaga mer, men ni ska få se två bilder på några av de bästa tjejerna i världen.

Åsa, Malin, Josse, Denise, Tanya, Hanna, Lovisa, Alexandra, Sooz, Kajsa, Nina & Gabbi på NUBF-cupen april 2004.

Tanya, Åsa, Olga, Lina, Sooz, Gabbi, Maja, Kajsa, Andrea, Emma, Johanna, Josse, Lovisa, Jonas, Alexandra & Malin.

Hur definerar man bortskämdhet?
Jag känner mig bortskämd när mina föräldrar skjutsar mig till skolan, eller vart som helst. Jag känner mig bortskämd när de betalar ett fritids(buss)kort till mig. Även när vi är ute och handlar och föräldrarna hellre går till en affär som jag vill gå till eftersom jag blir glad då, och att de kan gå till sina affärer någon annan gång, då känner jag mig bortskämd.

Jag njuter inte av att vara bortskämd, jag får ofta dåligt samvete för hur jag beter mig. Senaste exemplet var när pappa hade kommit hem från USA med en Ipod till min syster. Jag kände mig sjukt bortskämd eftersom jag förväntade mig att han skulle ha något till mig också. Jag kunde liksom inte glädjas med min systers lycka över den nya prylen.

När det gäller att köpa nya elektroniska prylar, som mp3-spelare, mobiltelefon m.m. har jag alltid fått stå för åtminstone halva priset själv. När jag var elva år ville jag jättegärna ha en cd-spelare (ni vet en freestyle). Jag sparade jättelänge och tillslut hade jag 1100 kr. Då gick pappa med på att betala de restrerande 1000 som krävdes för den jag ville ha. Min syrra, som är 12, behövde inte betala någonting för sin Ipod.

Nu i höstas köpte jag en ny mobiltelefon. Den kostade 1400 kr och det tog jag från mina sommarjobbspengar, sen tillkom det abonnemangskostnader. Totalt har jag betalat 2800 kr. Sen har jag flera kompisar som får sina räkningar betalda. Då känner jag mig bortskämd eftersom jag förväntar mig att mina föräldrar också ska betala mina räkningar.

Jag vet inte om du förstår vart jag vill komma, men när en barndomskompis till mig berättade idag att hon nog skulle få en Nikon D40 systemkamera av sin pappa i födelsedagspresent och sa att "ibland är det tur att vara lite bortskämd ;)", kändes det liksom inte alls bra.

ehm, tyck synd om mig! (eller nåt..)

Det är som om någon röst inom mig skriker. Först ganska tyst, och sedan ökar skriken för att tillslut verkligen vrålar inne i mitt huvud. Samtidigt börjar alla rörelser jag gör kännas som sammet. Jag känner på min hud, men känner ingenting, bara att det är lent. Det finns liksom ingen friktion.

Jag var ute och gick. I samma takt som skriken i mitt huvud ökar, ökar även farten. Jag går snabbare, i huvudet. Fötterna rör sig fortfarande i samma takt. Jag försöker gå långsammare, men jag uppfattar det hela tiden som om jag springer fram. Jag tar försiktigt upp et tuggummipaket ur fickan, det känns om om jag sliter upp det. Det gör jag inte. Bara i mitt huvud. Vad fan är det som händer?

Jag gick in och satte mig ned och illamående började komma. Jag blev yr och la jag mig ned så bara snurrade det i huvudet.

Jag vill inte känna såhär. Jag har inte haft de känslorna på flera år. När jag var liten hade jag det ofta när jag skulle sova. Pappa brukade sitta vid min säng och säga att det skulle gå över när jag blev äldre. Så brukade många människor känna sig, han också. Problemet var bara att när jag var liten så kunde jag inte sätta ord på känslorna. Det kan jag förvisso inte nu heller, men något bättre.
Jag har blivit äldre, men varför finns de kvar? Du sa ju att de skulle försvinna!

Jag pratade med min mamma om det här. Hon tyckte att jag skulle uppsöka nån, typ skolsköterskan och prata om det. Att jag kunde få hjälp. Men vad är det jag ska få hjälp med?

Nu har det nästan försvunnit, efter cirka en halvtimme av helvete. Åh, vad är det för nåt?

Snälla sluta inte läsa min blogg pågrund av detta inlägg. Tro inte att jag är nåt chizofrent psycho, för det är jag inte. Jag behövde bara skriva av mig lite.

Idag precis innan spanskan skulle börja, tipsade Dellie mig om att söka på "Skumtomte" på googles bilder. Hon sa att det skulle vara hemska bilder, särskilt på barnen. Ja, ni kan ju själva söka på google, eller annars gå in på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=iuAktiLlDO4 och kolla på en video.
Det ser så hemskt ut, att jag inte vill visa videon i min blogg.

Detta är alltså inte fejk, utan är en sjukdom som vissa barn får (dock väldigt ovanligt). De dör inom några timmar av sjukdomen som kallas harlequin fetus. Jag blev väldigt berörd av att se videon och rekomenderar alla att göra det. Detta är inget skämt utan en del barn föds såhär, du kanske blev lite nöjdare med ditt utseende nu?

På psykologin håller vi på med ett grupparbete. Jag, Äma och Martin är i samma grupp och vårt arbete ska handla om ätstörningar. Jag satt och letade fakta på internet när jag kom in på den här sidan: http://www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=513.

Där står massor tips på hur du som har ätstörningar ska undvika att dricka sura drycker, borsta tänderna för ofta osv, eftersom alla kräkningar tär på tändernas emalj.

Är det inte helt stört? Varför hålla på så här, är det inte bättre att hjälpa tjejerna att bli av med ätstörningen?
Jag uppfattade det som om Marie Ryd som skrivit artikeln vill främja ätstörningar, bara man får bort de "problem" som uppstår.

Det är den sjunde november idag och vet ni vad det innebär?

Jo, om exakt sex månader fyller jag 18 år! Ett halvår, och sen är jag myndig. Det känns helt otroligt! Ni kan ju gissa vad jag gör den dagen! Klart jag kommer gå på krogen osv, men det nästan allra viktigaste, jag ska pierca mig. Då har inte mina föräldrar någonting att säga till om, och det känns underbart!

När jag var liten hade jag två bästa kompisar, den ena fyllde år den 3 november, den andre 8 november. Det tyckte vi var så kul, för hon som fyllde den 3 november är född 1989, dvs exakt ett halvår före mig, och den andra tjejen som fyllde år den 8 november var exakt ett halvår yngre än mig (och ett år yngre än den andra kompisen).
Synd bara att jag tappat kontakten med båda två.

Min pappa reser rätt mycket i jobbet, och idag kom han hem efter att ha varit i USA i nästan två veckor. Han brukar nästan alltid ha med sig presenter hem till oss när han varit borta länge, och det hade han den här gången också. Det enda felet (?) var att han bara hade med sig en present till min lillasyster, nämligen en Ipod nano 8gb. Jag vet inte om jag är bortskämd, men han borde ju ha haft med sig något till mig och min andra syster också. Hmm.. Jag känner mig så otacksam, men syskon-avundsjukan är obotlig.

Idag var SP2Dmu på en rättegång på Linköpings Tingsrätt. Fallet gällde en kille som utövat våld mot tjänsteman i form av att ha bitit en ordningsvakt i tummen.

Domen för detta missöde blev 5000 kr i skadestånd till ordningsvakten och 50 timmars samhällstjänst.

Jag blev så upprörd. Killen som var åtalad, satt verkligen och vred sig och såg ut att kunna spy vilken sekund som helst. Han berättade för åklagare och domare att han inte minns något av händelsen på grund av berusning. Ändå får han denna dom, som jag inte tycker att han riktigt förtjänar. Att han tvingades komma och genomlida rättegången var nog straff för att han inte ska göra om brottet. Visst ska väl offret (ordningsvakten) få skadestånd, men det känns inte riktigt som att samhällstjänsten är nödvändig.

Ordningsvakten som blev biten i tummen, uppgav att han hade ont i den i ett par timmar. Är det ens värt att anmäla?

Det är verkligen tråkigt när man glider ifrån någon man tycker om. Även fast man fortfarande är vänner, så är det inte samma sak. Samtalsämnena som förut var oändliga är som bortblåsta och vänskapen har liksom runnit ut i sanden. Jag saknar det som var.