Vasahallen, the place to be!
Jag blir så lugn varje gång jag kommer dit. Det är nog som för kristna att komma till kyrkan, som det är för mig att komma till Vasahallen. På samma sätt som de känner sig hemma av doften av stearin och tystnaden, känner jag mig hemma av doften av svettiga gympaskor och dunket av basketbollar.
Vår käre samhällskunskapslärare har gett oss en bok som heter "Ideologier i vår tid". Den är utformad för universitetet, och det står även på baksidan. Ändå använder vi den som lärobok och ingen fattar någonting! Det är så krånglig text.
Jag var iallafall i Vasahallen idag för att coacha 96-tjejerna och bestämde mig för att försöka mig på att läsa lite om islamism i den där oerhört krångliga boken. Vet ni vad? Jag förstod faktiskt lite av vad som stod där. Jag är inte säker, men jag tror att det har att göra med att jag "kom hem". Där kunde jag sitta i lugn och ro på en bänk (ni vet sådana där bänkar man har på gympan som är alldeles för låga) och läsa även fast barnen sprang runt och stojade och slängde basketbollar omkring sig. Jag tillhör liksom Vasahallen och Vasahallen tillhör mig.
Hade jag haft en jobbig dag i skolan, kommit hem och slängt i mig lite mat och sedan åkt dit, kunde jag bara pusta ut. Där fanns alla snälla kompisar och självklart Johanna, som är en underbar människa, henne saknar jag enormt mycket. Jag saknar alla. Speciellt Lina, Åsa, Olga, Maja, Hanna, Denise och alla andra från ursprungliga f90-laget. Tiderna vi hade tillsammans går liksom inte att beskriva med ord. Visst träffar vi varandra ibland, men det är ändå inte samma sak. Vi hade något, vi var som en familj. Jag tyckte att min riktiga familj var hur jobbig som helst under tiden på högstadiet, men då hade jag er som kunde muntra upp en och bara finnas där. Jag saknar verkligen att träna och peppa med er. Vi träffades ju liksom var och varannan dag!
Men så kom den där dagen den 13e oktober 2005 då jag skadade mitt knä. Den dagen var verkligen en av de värsta i hela mitt liv! Det blev en såpass allvarlig skada att jag var tvungen att lägga av med basketen nu i våras. Ni vet kanske själva hur det känns om det enda ni verkligen älskar att göra tas ifrån er?
Jag visste det ju inte då, för två år sedan, jag trodde bara att knät hade hoppat ur led. Men det var mycket värre än så.. Knäskålen hade spruckit och för att laga det var man tvungen att operera. Sagt och gjort. Söndagen den 16 oktober 2005 blev jag inlagd för operation på Universitetssjukhuset i Linköping. De spikade ihop knäskålen och lämnade efter sig ett stort ärr och brist på brosk. Ärret stör jag mig inte så mycket på, jag skulle gärna ha hela benet fullt om det inte var för den här brosk-skadan. När de öppnade upp knät, var de tvungna att ta bort brosken som ligger mellan benen för att nå själva knäskålen. Brosk är inget som växer ut igen och läker, utan har man blivit av med det, så får man inget nytt. Det man behöver brosket till är att det gör sjukt ont om benen går emot varandra utan någon "smörjning" mellan. Så, varje gång jag tar ett steg, så känner jag att benen går emot varandra. Det blir såklart värre när jag springer, och att hoppa är nästan omöjligt. Det gör för ont!
Nu ska jag inte vara nostalgisk eller klaga mer, men ni ska få se två bilder på några av de bästa tjejerna i världen.
Åsa, Malin, Josse, Denise, Tanya, Hanna, Lovisa, Alexandra, Sooz, Kajsa, Nina & Gabbi på NUBF-cupen april 2004.
Tanya, Åsa, Olga, Lina, Sooz, Gabbi, Maja, Kajsa, Andrea, Emma, Johanna, Josse, Lovisa, Jonas, Alexandra & Malin.
Vår käre samhällskunskapslärare har gett oss en bok som heter "Ideologier i vår tid". Den är utformad för universitetet, och det står även på baksidan. Ändå använder vi den som lärobok och ingen fattar någonting! Det är så krånglig text.
Jag var iallafall i Vasahallen idag för att coacha 96-tjejerna och bestämde mig för att försöka mig på att läsa lite om islamism i den där oerhört krångliga boken. Vet ni vad? Jag förstod faktiskt lite av vad som stod där. Jag är inte säker, men jag tror att det har att göra med att jag "kom hem". Där kunde jag sitta i lugn och ro på en bänk (ni vet sådana där bänkar man har på gympan som är alldeles för låga) och läsa även fast barnen sprang runt och stojade och slängde basketbollar omkring sig. Jag tillhör liksom Vasahallen och Vasahallen tillhör mig.
Hade jag haft en jobbig dag i skolan, kommit hem och slängt i mig lite mat och sedan åkt dit, kunde jag bara pusta ut. Där fanns alla snälla kompisar och självklart Johanna, som är en underbar människa, henne saknar jag enormt mycket. Jag saknar alla. Speciellt Lina, Åsa, Olga, Maja, Hanna, Denise och alla andra från ursprungliga f90-laget. Tiderna vi hade tillsammans går liksom inte att beskriva med ord. Visst träffar vi varandra ibland, men det är ändå inte samma sak. Vi hade något, vi var som en familj. Jag tyckte att min riktiga familj var hur jobbig som helst under tiden på högstadiet, men då hade jag er som kunde muntra upp en och bara finnas där. Jag saknar verkligen att träna och peppa med er. Vi träffades ju liksom var och varannan dag!
Men så kom den där dagen den 13e oktober 2005 då jag skadade mitt knä. Den dagen var verkligen en av de värsta i hela mitt liv! Det blev en såpass allvarlig skada att jag var tvungen att lägga av med basketen nu i våras. Ni vet kanske själva hur det känns om det enda ni verkligen älskar att göra tas ifrån er?
Jag visste det ju inte då, för två år sedan, jag trodde bara att knät hade hoppat ur led. Men det var mycket värre än så.. Knäskålen hade spruckit och för att laga det var man tvungen att operera. Sagt och gjort. Söndagen den 16 oktober 2005 blev jag inlagd för operation på Universitetssjukhuset i Linköping. De spikade ihop knäskålen och lämnade efter sig ett stort ärr och brist på brosk. Ärret stör jag mig inte så mycket på, jag skulle gärna ha hela benet fullt om det inte var för den här brosk-skadan. När de öppnade upp knät, var de tvungna att ta bort brosken som ligger mellan benen för att nå själva knäskålen. Brosk är inget som växer ut igen och läker, utan har man blivit av med det, så får man inget nytt. Det man behöver brosket till är att det gör sjukt ont om benen går emot varandra utan någon "smörjning" mellan. Så, varje gång jag tar ett steg, så känner jag att benen går emot varandra. Det blir såklart värre när jag springer, och att hoppa är nästan omöjligt. Det gör för ont!
Nu ska jag inte vara nostalgisk eller klaga mer, men ni ska få se två bilder på några av de bästa tjejerna i världen.
Åsa, Malin, Josse, Denise, Tanya, Hanna, Lovisa, Alexandra, Sooz, Kajsa, Nina & Gabbi på NUBF-cupen april 2004.
Tanya, Åsa, Olga, Lina, Sooz, Gabbi, Maja, Kajsa, Andrea, Emma, Johanna, Josse, Lovisa, Jonas, Alexandra & Malin.
åsikter
Trackback
