Saippuakauppias

Det är som om någon röst inom mig skriker. Först ganska tyst, och sedan ökar skriken för att tillslut verkligen vrålar inne i mitt huvud. Samtidigt börjar alla rörelser jag gör kännas som sammet. Jag känner på min hud, men känner ingenting, bara att det är lent. Det finns liksom ingen friktion.

Jag var ute och gick. I samma takt som skriken i mitt huvud ökar, ökar även farten. Jag går snabbare, i huvudet. Fötterna rör sig fortfarande i samma takt. Jag försöker gå långsammare, men jag uppfattar det hela tiden som om jag springer fram. Jag tar försiktigt upp et tuggummipaket ur fickan, det känns om om jag sliter upp det. Det gör jag inte. Bara i mitt huvud. Vad fan är det som händer?

Jag gick in och satte mig ned och illamående började komma. Jag blev yr och la jag mig ned så bara snurrade det i huvudet.

Jag vill inte känna såhär. Jag har inte haft de känslorna på flera år. När jag var liten hade jag det ofta när jag skulle sova. Pappa brukade sitta vid min säng och säga att det skulle gå över när jag blev äldre. Så brukade många människor känna sig, han också. Problemet var bara att när jag var liten så kunde jag inte sätta ord på känslorna. Det kan jag förvisso inte nu heller, men något bättre.
Jag har blivit äldre, men varför finns de kvar? Du sa ju att de skulle försvinna!

Jag pratade med min mamma om det här. Hon tyckte att jag skulle uppsöka nån, typ skolsköterskan och prata om det. Att jag kunde få hjälp. Men vad är det jag ska få hjälp med?

Nu har det nästan försvunnit, efter cirka en halvtimme av helvete. Åh, vad är det för nåt?

Snälla sluta inte läsa min blogg pågrund av detta inlägg. Tro inte att jag är nåt chizofrent psycho, för det är jag inte. Jag behövde bara skriva av mig lite.