ett inlägg som egentligen skulle ha postats igår
Alltså, vissa personer har verkligen svårt att förstå andra människor. JA! Jag skolkar en del. JA! Jag vet att jag inte borde göra det. JA! Jag får skylla mig själv att jag missar saker på lektionerna. MEN! Varför denna jävla attityd? Jag blir så förbannad. Det är inte mitt fel att jag inte orkar skolan. Det är inte mitt fel att jag mår dåligt av att gå dit och försöka mitt bästa och ändå inse att det kommer gå åt helvete. Det är för fan tack vare er jag går dit över huvudtaget. Skulle ni inte finnas där, skulle förmodligen inte jag heller göra det. Det är ni som är ljusglimten varje dag, det är ni som får mig att orka. Sen får jag den där jävla kommentaren. Kommentaren om hur kass jag är (nej, det sägs inte rakt ut, men jag kan väl läsa mellan raderna), hur jag verkligen får skylla mig själv. Det får mig inte att må bättre iallafall..
Ibland har jag bara lust att äta några tabletter och somna in föralltid. Det är så jävla jobbigt. Jag har varken lust att gå till skolan och mötas av era interna skämt som jag inte har en aning om vad det handlar om eller skaffa mig ett jobb på heltid. Jag har heller ingen lust att bara ligga hemma i soffan och dega. Jag har inte lust med någonting. All glädje har liksom försvunnit. Jag har ingen kämparglöd kvar för någonting. Jag har planerat mitt självmord. Det var ett tag sen, men jag har kvar lappen där det står uppskrivet vilka som får komma på begravningen, hur mamma (eller vem det nu är som läser den) ska få tag i alla. Fan, det kanske inte ens är någon som vill komma och se mig som ett ruttet lik begravas på en jävla kyrkogård?
Det är personer som Marcus som får mig att må bra. Idag kläckte han nog veckans bästa alltså:
"Tanken att gå och sätta sig och runka i ett hörn är ju rätt lockande nu". Han är så klockren som en människa kan bli. Utan honom och Rrerre my brootha skulle jag aldrig fixa att gå till jobbet.
jag känner igen den känslan, lite ALLTFÖR väl... inte roligt alls, nej.
om jag ändå kunde göra något så du mår bättre! Jag känner igen känslan med att allt känns så meningslöst, det är delvis därför jag kommer sent hela tiden och skolkar en hel del, vad är meningen med att gå dit överhuvudtaget liksom? Jag försöker se det positiva att det inte är så lång tid kvar tills vi slutar så man får försöka stå ut. Vi kan försöka peppa varandra! Vad du än gör så får du inte ta livet av dig, aldrig nånsin! Jag förbjuder dig, jag skulle inte klara av att du försvann! Och det skulle ingen annan heller! Och ja, jag vill komma på din begravning, fast inte förrän vi är gamla och grå och det är många år till som ska upplevas först. Tänk allt kul som du kan göra i livet, alla festivaler du vill besöka, alla människor du vill träffa! Livet är värt att leva trots motgångar, i slutändan har de underbara upplevelserna tagit överhand och det är dom som man ska leva för! Jag finns här för dig när som helst, jag hoppas du vet det!
