Saippuakauppias

Jag har alltid varit rädd för kuratorer, de verkar liksom så läskiga! Men denna kurator som jag träffade idag var faktiskt väldigt snäll och förstående. Hon heter Martina och är liksom Niklas en person som kan känna hur jag mår bara genom att titta på mig. Det är läskigt, men samtidigt hur häftigt som helst.

Vi satt och pratade i över en timme och jag missade både lunchen och halva spanskan, men det gjorde ingenting. Det känns lättare nu på något sätt, som att hon tog bort en del av det som tynger ner mina axlar. Det låter jättefjantigt, men det är precis så det känns. Jag ska träffa henne igen om ungefär en vecka och det känns faktiskt riktigt bra.

Jag ber om ursäkt för att min blogg har blivit väldigt känslosam på sista tiden, men jag orkar inte riktigt skriva om en massa annat tjafs. Dessutom har antalet besökare ökat, skumt.