Saippuakauppias

Idag när jag hade lite lagom bråttom till musikskolan, hittade jag inte min cykel. Den stod inte utomhus, som den brukar göra, så jag låste upp garaget och tittade om mamma hade varit snäll och ställt in den där. Så var dock inte fallet, cykeln var spårlöst försvunnen. Jag hade inte cyklat till pappa och lämnat cykeln där, det var jag säker på, och när jag inte kom på fler ställen cykeln kunde vara på, gav jag upp letandet.

Istället för att cykla till busshållsplatsen som jag normalt gör när jag har bråttom, sprang jag dit. Även fast det inte är mer än fem hundra meter dit, så är det ändå hur jobbigt som helst, eftersom man först måste springa ned för en backe, och sedan upp för en annan.

Iallafall! När jag kom fram till busshållsplatsen, vad ser jag då om inte min cykel! Jag hade tydligen glömt den där någon gång när jag haft bråttom, och eftersom jag aldrig cyklar, så har jag inte saknat den heller. Problemet nu var bara att någon hade skurit sönder båda mina däck. Det måste vara det mest idiotiska man kan hitta på, för vilket nöje får man av det? De som gjorde detta visste säkert inte ens att det var min cykel de förstörde, de gjorde det säkert bara för att de inte hade något annat att göra. Det är the big fucking problem med förorten. Jag hatar att bo i förorten, det finns inget att göra, därför sysslar barnen med helt onödiga och dumma saker. Det var faktiskt inte ens första gången någon hade skurit sönder mina cykeldäck på den busshållsplatsen heller. Det hände en gång förut, med min förra cykel. Jag blir så irriterad, varför gör man detta? Nu blir jag tvungen att lägga ut flera hundra kronor, på att någon ville ha kul i 10 sekunder.

JAG HATAR JAKOBSDAL!