Saippuakauppias

På min förra skola Nya Munken fanns en tjej som var två år yngre än mig. Hon var en såndär typiskt skränig blattebrud (no offense!) med fjortisattityd.

Det dumma är att hon nu två år senare inte har ändrat sig ett skvatt. Och det allra dummaste är att jag en gång på fyllan och villan slängde ur mig "Men varför pratar aldrig vi med varandra? Vi går ju alltid av på samma busshållsplats!". Vi gick tillsammans hem från bussen den kvällen och skrattade och hade kul. Nu efteråt när jag inte är det minsta onykter, hälsar hon ju fortfarande på mig varje gång vi ses på bussen och vi går alltid hem tillsammas (hon till sitt och jag till mitt såklart). Men jag tycker verkligen att det är jobbigt. Vi har ingenting gemensamt, och då menar jag verkligen ingenting. Jag orkar inte med henne! Fast, jag får väl helt enkelt skylla mig själv. Ibland ska man bara hålla tyst. Det positiva med det hela är väl att jag har utökat min bekantskapskrets, men om det är till så stor glädje vet jag inte.